I många sammanhang försöker vi som människor att uppnå ett så bra resultat som möjligt. Och vi är ofta rangordnade grundat på det bästa uppnådda resultatet. Vi tar oss in på en topplista och är bäst, tills någon annan presterar ett bättre resultat. Tävlingen ligger i att vara först, störst och bäst. Men vid vissa aktiviteter jagar vi resultatet i lite omvänd ordning. Fotografer försöker istället kontinuerligt att höja sin lägsta nivå.
Till skillnad från många processinriktade arbeten, där något som inte är godkänt blir bortsorterat, är det inom foto ofta människor vi arbetar med, både vid sidan om och framför kameran. Vid exempelvis professionell volymfotografering är det lätt att jämföra med annan serieproduktion, men när du fotograferar människor upphör den traditionella logiken att gälla.
Att höja sin lägsta nivå …
Låt mig ge ett exempel. Du fotograferar en grupp människor och till 20 fotograferade kan du leverera 19 strålande porträtt. Men nummer 20 är inte bra och du gör en ny fotografering. Inte så farligt, 95 procent är ju strålande tänker du. Men det är här det händer något.
En person är missnöjd med bilden du tagit eller tycker att fotograferingen var väldigt obehaglig. Den personen börjar prata med andra, som i sin tur pratar med andra. Från 95 procent bra blev nu helt plötsligt den allmänna uppfattningen 50/50. Därför jagar professionella volymfotografer alltid detaljer och försöker kontinuerligt att höja sin lägsta nivå. Du värderas helt enkelt inte längre efter ditt bästa resultat.
Vid just skolfotografering ställs det hela på sin spets då en fotograf kanske fotograferar sju klasser om 30 elever på en dag. Därför tycker jag att skolfoto är en stor utmaning i jakten på att bli en bättre fotograf.
Jag började ta uppdrag från Svenskt Skolfoto hösten 2014 efter att ha genomgått deras gedigna internutbildning. Numera är Svenskt Skolfoto en del av Exakta Photo AB, och jag har fortsatt arbeta med dem.
Problemet blir som tydligast när vi fotograferar människor, men samma problem finns när vi fotograferar objekt. En dålig bild kommer att sticka ut, och har vi otur kommer den att definiera hela bildserien och relationen till kunden.
Att möta en människa
Att porträttera en människa är just att möta en människa. Hur den jag ska porträttera känner sig är helt avgörande för hur bra den färdiga bilden blir. Och därmed blir det också viktigt hur jag själv känner mig som människa och min roll som fotograf.
Allt handlar om hur snabbt jag kan etablera kontakt med personen jag har framför mig, få personen att slappna av och i rätt ögonblick sedan ta en bild som fångar personligheten.
Det korta mötet är ofta väldigt laddat, spännande och fullt av förväntan. Återkopplingen till mig är omedelbar och kommer att synas på varje bild. Varje rörelse, blick, ord och tonläge får en reaktion, som ibland kan vara väldigt överraskande.
Som fotograf lär man sig väldigt mycket om sig själv. Det gäller att vara uppmärksam på allt i jakten på att höja sin lägsta nivå.
