De senaste tio åren har jag arbetat med skolfoto, eller professionell volymfotografering som jag skulle vilja kalla det, under en stor del av höstterminen. Och jag får ofta frågan om varför jag gör det. Här tänkte jag försöka förklara varför.
Jag tycker att skolfoto är en fantastisk möjlighet, för mig som porträttfotograf, att utmana mig själv. Det låter kanske lite konstigt att säga så, men jag upplever det faktiskt på det viset.
Hur den jag ska porträttera känner sig är helt avgörande för hur bra den färdiga bilden blir. Allt handlar om hur snabbt jag kan etablera kontakt med personen jag har framför mig, få personen att slappna av och i rätt ögonblick sedan ta en bild som fångar en personlighet.
Precis som vid vilken annan porträttfotografering som helst måste jag försöka glömma det tekniska och ta fasta på mötet med människan. Att porträttera en människa är just att möta en människa. Den stora skillnaden är att när jag arbetar med skolfoto repeterar jag det här kanske 180 gånger om dagen. Det ger en övning som är svår att få någon annan stans.
Porträttfotografering
Vid en normal porträttfotografering har jag ofta gott om tid och allt är oftast planerat långt i förväg. Jag kommer till platsen, kommer in i rätt rum, flyttar runt lite möbler och sätter upp utrustningen, sätter ljus, fotograferar, packar utrustning och återställer lokalen, åker tillbaka till min ateljé, redigerar och levererar bilder. Kring en fotografering tillkommer även möten med kunden och planering av uppdraget. I hela denna process är själva fotografering, tiden jag håller i kameran, väldigt kort. Arbetet med att få fram det individuella hos den jag porträtterar blir proportionerligt en ganska liten del av det totala arbetet.
Det kan låta konstigt att formulera det så här; men vid skolfoto ska bilderna vara likartade, personerna lite lagom glada och trevliga. Lärare ska enkelt kunna lära sig elevers namn. Vikarier ska snabbt kunna få ett grepp om vilka som gör vad i klassen. Ämneslärare, som kanske har 200-300 elever under en termin, ska på ett säkert sätt kunna ge rätt betyg till rätt person.
Uppdraget att ta bilderna kommer faktiskt från skolan där de ofta används i det dagliga arbetet. I så stor utsträckning som möjligt handlar det om att bidra till att alla behandlas på ett likvärdigt sätt i skolan.
Skolfoto är professionell volymfotografering
Vid skolfotografering är omständigheterna alltså de omvända. Skolfotografering är massproduktion där jag normalt ska hinna med sju klasser. Gruppbilder och sedan 130-180 personers porträtt i ett flertal varianter.
Tekniken, arbetsmetod, programvara, uppsättning av utrustning och kamerainställningar är givna. Utrustningen för skolfoto sätter jag upp på morgonen och sedan ändrar jag i princip ingenting under dagen tills det är dags att packa ihop.
Min koncentration kretsar istället kring den mänskliga kontakten. Att få människor att känna sig välkomna och omhändertagna. I snabbt tempo får jag, dag efter dag, slipa på mina förmågor.
Serieproduktionen gör detaljerna tydliga och synliga, och jag kan kontinuerligt förbättra mina förmågor på ett sätt som annars är svårt att uppnå.
Begreppet high volume photography används ofta i USA för den här typen av verksamhet. Jag har ännu inte funnit någon svensk översättning. Kanske professionell volymfotografering kan användas. Men inte bara skolfoto är snabb fotografering i stora volymer med jämn kvalitet, exakthet, repeterbarhet och spårbarhet – även ett jobb som att fotografera pepparkakshus innehåller dessa ingredienser.
Tempo och stress
En stor utmaning är det höga tempot och stressen. För eleven är det korta mötet ofta väldigt laddat, spännande och fullt av förväntan. Barnens återkoppling till mig är ofta omedelbar och utan den återhållsamhet en vuxen person kan ha. Varje rörelse, blick, ord och tonläge får en omedelbar och ärlig reaktion, som ibland är väldigt överraskande. Då man arbetar med skolfoto lär man sig väldigt mycket om sig själv när man fotograferar barn.
Gruppbilden är lite extra speciell. Alla ska synas, ingen mer än någon annan, och ingen mindre än någon annan. Det är gruppdynamik som kräver tydligt ledarskap av mig, och i snabbt tempo dessutom. Att ständigt stå inför grupper av människor och leda arbetet utan att visa osäkerhet är en krävande utmaning.
Men det mest krävande är nog att arbeta ensam. Även om jag hela tiden är i grupper med andra människor är det en ensamhet i att ständigt fatta snabba beslut och överblicka dess följder. Och sedan ta ansvar för följderna. Jag har många kollegor ute på andra skolor men det är sällan vi är flera på samma skola samtidigt.
Tempo och stress är nog också den enskilt största anledningen till att många inte klarar av att arbeta med skolfoto. Att alltid vara på alerten och leverera ett leende även om du inte hunnit med din lunch kräver en robusthet och tuffhet.
Att höja sin lägsta nivå
Efter en period som skolfotograf, kan du din utrustning, arbetsprocessen, hantera stora grupper och kan arbeta snabbt. Då upptäcker du att många av bilderna börjar bli riktigt bra. Det är en underbar känsla!
Men till skillnad från många processinriktade arbeten, där något som inte är godkänt sorteras bort, är det inom skolfoto människor vi arbetar med. Och bilderna på en elev kan inte sorteras bort hur som helst. En lite sämre bild kommer att drabba människor.
Den enskilda eleven, med sin mamma och pappa, ser sig själv eller sitt barn. Det kan vara i ett porträtt och i ett gruppsammanhang. En mindre bra bild blir då en högst personligt dålig upplevelse.
En utmaning i utmaningen, skulle man kunna kalla det, blir arbetet med att kontinuerligt försöka att höja sin lägsta nivå. Det är nu du särskiljer dig som fotograf.
Skolfoto är en fantastisk skola för fotografer
Slutligen kan jag inte annat en varmt rekommendera alla som vill bli fotografer eller som är fotografer och vill slipa på sina färdigheter, att arbeta med skolfoto åtminstone en säsong. Du kan bli biten av det och återkomma år efter år eller så säger du aldrig mer efter en säsong. Oavsett hur det slutar kommer du att vara berikad av en fantastisk erfarenhet.
Och varför alla fotografutbildningar inte har åtta veckor praktik som skolfotograf inplanerat i utbildningen – är en gåta för mig.
Själv är jag nog lite biten av det. Att återkommande arbeta med skolfoto, eller professionell volymfotografering, utvecklar mig kontinuerligt och ger mig en bra stabilitet som egen företagare.
Låter skolfoto som något för dig? Skicka mig ett meddelande så kan jag berätta mer om arbetet.
